Efter en promenad till Bozar hittar jag Rembrandts kopparetsningar. Han fångade ljuset bättre på 1600-talet än de flesta fotografer och deras ljusinfångningsapparater gör idag. Daniel Burens inramningar av landskap fångar även in mig. Sjukt genomtänkt. Nästan oroväckande.

Två hönor pickar jordnötter på baren när jag och Sebastien pratar om den tid som flytt. Santé heter det tydligen bara med kylda drycker. Oron över flygresan hem lägger sig när allt helt plötsligt löser sig. Tågresan till Liege kommer gå bra trots allt.

Kvällen avslutas med en fantastisk spelning och vi lyckas efter 10 minuters applåder att få Jurado att gå på scenen igen. Tyvärr ger han efter och spelar låten som alltid gör honom tydligt deprimerad och som han lovat att inte spela på turnén. Efteråt säger jag åt honom att inte spela den igen på 10 år. Han håller med när han signerar skivan jag köpt.

Dagens sista minutrar tillbringar jag på hotellrummet väntandes på inspiration till den här uppdateringen. Det är dags att lista ut hur jag packar ner allt det nya i en resväska som redan var full när jag åkte hemifrån.

Chokladbutiken med ekologisk choklad ser stängd ut, men samtidigt sitter en kvinna och pratar i telefon precis innanför dörren. Hon vinkar till mig. Om det är avvisande eller inbjudande har jag ingen aning om – tydligen förstår jag inte ens kroppspråket här.

I kungliga parken kryllar det av zombies och män med extremt stora varulvs(?)-händer. Någon svingar en yxa. Antingen är apokalypsen här, eller så är det lajvare som socialiserar framför palatset. Jag fotograferar en kanadagås.

Efter ett naanbröd med mangohummus, selleri och vitlök till lunch tar jag en kopp choklad med några praliner utanför ett café vid en park. En liten cirkus uppträder i närheten och en man skriker med fantastiskt inlevelse på franska när han presenterar akrobaterna.

Jag blir stoppad av en kvinna som frågar om vägbeskrivning (antar jag) på franska. Vi skrattar båda åt att jag överhuvudtaget inte förstår. Äntligen ett leende åt min okunnighet istället för en missnöjd blick och suck.

Ännu en genväg för att komma tillbaka till hotellet får mig att passera gatuhörn med kvinnor som försöker få uppmärksamhet. Det går verkligen inte att lämna de stora gatorna ens mitt på dagen. Jag utnyttjar mina ninjakunskaper än en gång och flyr (på hustaken) till ett nytt mindre komplicerat kvarter.

När Jason Lytle gått av scenen efter nostalgi och fantastiska nyheter om en ny Grandaddy-skiva ser Giant Sand till att salen exploderar av distade gitarrer. Lytle är extremt glad när han kliver på scenen igen för att spela Hewlett’s Daughter tillsammans med Giant Sand. Tyvärr är han också extremt blyg (som vanligt) och dyker inte upp vid skivförsäljningen efter.

Spikmattan på hotellrummet avrundar till skillnad från gårdagen en rätt behaglig dag med få extremiteter. Bryssel är en rätt trevlig stad.

Polisen säger att jag egentligen borde åka tunnelbanan (spårvagn i tunnel) till hotellet, men jag bestämmer mig för att gå 15 minuter till hotellet efter att ha åkt en station för långt. Google föreslår en genväg in på en sidogata. Jag inser allt försent att det var fel väg att ta. En kvinna sitter i ett skyltfönster. Jag tänker att det måste vara ett konstprojekt eller något i den stilen. Jag går några meter till, ännu ett skyltfönster med en huserande kvinna på andra sidan gatan. Det börjar ana oråd i mitt huvud – vart har jag hamnat? “Knack knack”, jag passerar tydligen ett skyltfönster till med en kvinna som vill ha min uppmärksamhet. Som en ninja (med resväska) flyr jag till hotellet.

Och Uber räddar min kväll. Jag kan åka till och från restaurangen tryggt i en svart Peugeot. Det blir nog Uber fler gånger den här resan, i alla fall på kvällarna.

Jag är i Bryssel, Europas fjärde farligaste stad.