De har siktat på att göra en en så kallad ”dum actionfilm” med 80-talskänsla, alltså inte något djupare än en underhållande film, och det har de verkligen lyckats med.

Tyvärr tappar filmen en del på att ha ett konstant högt tempo, och det är jättetydligt att de har haft problem i postproduktion. De försöker dölja det i klippningen.

Karaktärer med ett egentligt fortsatt syfte i sidohistorier kan oförklarligt försvinna och aldrig dyka upp igen.

Många sidohistorier som jag misstänker är filmade känns verkligen bortklippta, men ibland har det faktiskt fungerat bra att ta bort dem. Ofta känns det dock som att information saknas.

Sammanfattningsvis – Underhållningen är på topp, men jag hade verkligen gillat den ännu mer med fler praktiska effekter och lite lägre tempo. Alla knasiga karaktärer hade också kunnat få ta mer plats. 

Tonen som Zack Snyder försökte sätta med Man of Steel, Batman vs Superman och nu med Justice League fungerat över huvudtaget inte. Det är alldeles för hårdrock-coolt och då tycker jag egentligen inte att det är något fel med hårdrock. Problemet är snarare att egentligen empatin är så svag för att alla är så coola att man inte bryr sig om någon.

Humorn är mest löjlig, och känns för det mesta pålagt. Det är som att man tror att one-liners alltid är roligt och måste vara med i varje actionsekvens.

Jag tycker nog att Ben Affleck passar bra som Batman, men Jason Momoas Aquaman är väldigt spretig. Gal Gadots Wonder Wiman är helt ok, men Tha Flash är nog ändå charmigast.

Musiken är såsig. Bilderna är smetiga förutom ett par som är väldigt fint komponerade. 

Jag har inte mycket bra att säga om Justice League. Lägg ner. Lägg ut. Gör om. Gör rätt. Det kan också vara så att ett cinematiska universum inte passar DC. 

Filmen är väldigt bekväm. Det är nästan som om de anpassat den efter en mall från en manusbok. Jag tror att problemet framförallt ligger i att storyn är svag och ganska ointressant. 

Det bästa med filmen är verkligen inte Gerard Butler eller manuset som sagt. Det är specialeffekterna, vissa bilder är riktigt välgjorda och det var kul att se dem på bio.

Men i det stora hela är det tyvärr en film man (jag) glömmer direkt efteråt. Men det är klart det finns dem som gillar den här typen av filmer, och det är inget fel med det.

Filmen i sig har många bra element. Skådespeleriet av framförallt Woody Harrelson och Naomi Watts som sticker ut och de har verkligen valt rätt skådespelare för rollerna. Däremot Brie Larson kände jag inte jättemycket för, men samtidigt tror jag att det beror på att karaktären är väldigt kluven i vad hon ska känna.

Jag minns inte musiken så mycket vilket gör att jag antar att att den mest återupprepade vad bilderna berättade. Det är inte alltid det är ett problem, men ofta känns det som ett för säkert val. Som att man har varit lite osäker på om publiken kommer att känna rätt saker, och eventuellt är det rätt beslut. Det kan ibland rädda ett dåligt manus eller regi.

Nu är det ett par veckor sedan jag såg den, men som jag minns det var det en välproducerad film med bra foto, ljussättning och fina platser de valt till scenerna. Ibland var jag dock inte överens med klippningstekniken de hade mellan dåtid och "nutid".

Det är varken en helt fantastisk eller jättedålig film. Men den gör sitt jobb. Man blir serverad historien, och behöver inte fylla i så mycket själv. Ibland är det skönt, men jag hade lika gärna kunnat se den hemma som på bio, vilket i mitt fall avståndsmässigt nästan är samma sak. Det är framförallt för Woody Harrelsons skådespel som jag kommer ihåg den, och för honom jag rekommenderar den.

Thor-filmerna har för min del varit Marvels svagaste filmer. Samtidigt är nog Thor en ganska svår karaktär att skriva manus till. Men jag har uppskattat delar av filmerna, men nog allra minst Thor: The Dark World. Varje gång jag tänker tillbaka på den så minns jag väldigt lite om vad den handlade om.

Men i Ragnarok satsar de på humor. I kvadrat. Det märks att Taika Waititi har fått fria händer (nästan). Den komiska tajmingen är i princip alltid på plats, men jag skulle nog säga att det är för mycket dialog-humor och för lite visuell humor. Det blir lite för mycket one-liners helt enkelt. Här lyckas Edgar Wright mycket bättre i sina filmer, men det kan också bero på att han har större kontroll över resultatet.

Antagligen så var det inte bara upp till Taika Waititi och Chris Hemsworth att det blev en mer humoristisk ton. Jag misstänker att Kevin Feig m.fl. ville göra en ny Guardians of the Galaxy. Och till viss del har de lyckats, tycker jag. Nu är det ännu tydligare att det är samma universum, vilket gör att när alla karaktärer träffas i Avengers: Infinity War så kommer det kännas mer naturligt.

I de senaste filmerna har Marvel tagit med skådespelare som har a-position i sina egna filmer, men det blir också tydligt när de får en gästposition som Benedict Cumberbatch har i Ragnarok. Bilderna känns väldigt mycket green screen, och verkar inte heller lika påkostade som i Doctor Strange. Samma problem märkte jag av i Captain America: Civil War.

Något väldigt positivt med den här filmen är att musiken för en gångs skulle känns lite unik. I många av de andra Marvel-filmerna så är musiken väldigt opersonlig och bara upprepar känslan som bilden ska berätta. De försökte lite i Doctor Strange, men där spelades egentligen bara den sköna slingan i eftertexterna.

Foto, ljus och kompositioner är genomgående snyggt. Ibland är det för tydligt att det är digitala effekter, som det lätt blir i den här typen av filmer. Men jag uppskattar många av de praktiska effekterna, och klippningsarbetet i Doctor Strange-scenen.

Skådespelet är helt ok. De kommer undan med mycket eftersom humorn är uppskruvad. Det är egentligen bara Cate Blanchett som Hela som tar lite stryk. Det är svårt att spela dödsgud i en annars rätt oseriös film. Även Mark Ruffalo som Bruce Banner/Hulken försvinner lite, vilket är synd. Planet Hulk hade egentligen förtjänat en egen film.

Filmen håller bra kvalité, men är verkligen ingen smal film du kommer ha i bakhuvudet i flera veckor. Hur hade ens en sådan Marvel-film sett ut? Det är helt enkelt en skön popcornfilm. Gillar du någon av de tidigare filmerna, så kommer du med förmodligen även att gilla den här.

Jag måste säga att de känns som att de gjort ett bra val att välja Denis Villeneuve som regissör till uppföljaren, Blade Runner 2049. Jag tror inte Ridley Scott hade gjort den lika bra. Villeneuve fortsätter att leverera fantastiska filmer. Han vet hur man berättar med bilder och jag är rätt säker på att han kommer fortsätta vara ett av de tyngsta namnen i Hollywood långt framöver.

Uppföljaren både hyllar originalet och berättar en slags spegelhistoria samtidigt som den också är en fortsättning, och står på egna ben. Medan första filmen är en cyberpunk-deckare, så är även uppföljaren det, men med en mer framträdande emotionell kurva. Den är en slags återhållsamhet över varje scen vilket gör att jag fyller i tomheten själv.

Jag vet inte om jag skulle säga att skådespelarregin är fantastisk, men det är såklart något som är svårt att betygsätta när karaktärer ska spelas/försöka spela känslokalla. Däremot är bildregin helt fantastisk och varje scen som behöver tid för eftertanke får det. Bildspråket är genomgående riktigt bra, men jag tror inte jag hade hängt med i den övergripande arken om filmen hade saknat ljud.

Ryan Gosling gör ett riktigt bra jobb som K. Hans rörelsemönster passar verkligen in i världen. Harrison Ford spelar åter igen Deckard och gör det helt ok. Jared Letos karaktär är intressant, men får inte riktigt ta plats i den här filmen. Finns det en tanke om en uppföljare? Sylvia Hoeks har mer utrymme och sätter sin karaktär lika bra som Gosling. Det är också kul att se Edward James Olmos igen. Även Robin Wright, Ana de Armas och Dave Bautista gör sina roller bra, vilket inte förvånar mig.

Ofta är filmen helt utan musik vilket den vinner mycket på, men när musiken väl kommer så är det sköna synthar som kompletterar filmen väldigt bra.

Fotot av Roger Deakins är fantastiskt som det alltid är när han är inblandad. Det syns verkligen att de lagt tid på att ljussätta huvudelementen i varje bild med riktiga lampor.

Sammanfattningsvis är jag nöjd, men jag vet inte om jag är lika nöjd som jag är med första filmen. Men det kan mycket väl handla om att jag såg den i 3D, vilket den (precis som alla andra filmer) inte drog någon fördel av – snarare tvärtom. Men jag kommer att se om den i IMAX 2D och jag tror den kommer kännas mäktigare på en bioduk som använder en riktig projektor.

Jag beundrar verkligen Steven Spielbergs regi. Han lyckas sätta balansen i en traditionellt uppbyggd äventyrsfilm. Det måste bero på hans egen nostalgi till genren, eftersom många delar är ”kopierade” från gamla TV-filmer. Filmen följer den klassiska mallen, men har ändå en unik ton som jag tror mest är på grund av Spielbergs öga.

Entagningarna i filmen är så otroligt snygga och koordinerade. Men det känns verkligen som att man måste uppskatta hantverket för att se dem. Jag kan inte säga att jag såg dem förrän jag gick på filmskola. Om jag hade blivit frågad som ung hur många klipp det är i scenen där Marion tävlingsdricker hade jag verkligen inte gissat på en. Det får mig att fundera på om de verkligen tillför något, men jag tror ändå att de gör det. Det blir en spänning mellan karaktärer om scenerna spelas rätt, vilket Spielberg är bra på att få fram ur sina skådespelare.

Något som både sitter helt rätt, men också kan störa mig lite är John Williams musik. Den liksom är sådär äventyrig/filmisk som den ska, men samtidigt är den ofta, precis som musik i många andra actionfilmer, lite dubbel. Bilderna berättar redan känslan, och musiken överdriver samma känsla lite för mycket, vilket gör att jag ibland stör mig lite på den. Det är tyvärr samma problem i de flesta filmerna John Williams komponerat musiken till på 80-talet.

Rekvisitan och studiomiljöerna är verkligen riktigt bra gjorda. Alla miljöer är för övrigt helt rätt. Dockorna ser overkliga ut, men det gör inget eftersom ljudet sitter. Jag har insett att när det kommer till visuella effekter så blir dem så mycket bättre om ljudet är rätt.

Skådespeleriet är inte fantastiskt bra, men samtidigt har filmen den där matinékänslan. Men uppbyggnaden, och upptrappningen, av alla karaktär är väldigt bra skrivet. T ex är introduktionen till Harrison Ford Indiana Jones något av det bästa jag sett på film. Siluetter och skuggor berättar mer om honom än ord.

Några av de bästa entagningarna i filmen balanserar på Karen Allens skådespel, och hon gör det riktigt bra genom att hålla tillbaka. Hennes karaktärer behåller även sin integritet och blir aldrig en överdriven kvinnlig karaktär som t ex Kate Capshaw i Indiana Jones and the Temple of Doom. Paul Freeman gör en riktigt bra antagonist som inte bara är ond, utan också har mänskliga känslor. Samma sak går inte att säga om Ronald Lacey och Wolf Kahler som båda gör ett bra jobb, men verkligen är onda rakt igenom.

Jag är glad att jag tog mig tiden att se Raiders of the Lost Ark på bio. Det är inte varje dag man får chansen att se en av sina barndomsfavoriter på stor duk.

Det finns väldigt religiösa toner i filmen, som jag inte tänker gå in på eftersom jag fort kommer tappa bort mig. Men mina spontana tankar är att den handlar om att ge och om att ta. Om att känna sig ohörd – att det händer saker utanför ens kontroll. Livet går framåt. Tiden går och känslan av att det inte spelar någon roll vad du gör. Antagligen hade Aronofsky sin idé när han skrev den, men jag hoppas han inte avslöjar för mycket.

Jag satt under hela filmen och fascinerades av bildspråket och ljudbilden. De har tänkt vad varje scen och bild ska representera. Filmen är fylld av starka symboler, som alla förstärker mina känslor och tolkningar.

Skådespeleriet fungerar alldeles utmärkt. Jennifer Lawrence gör sin starkaste roll hittills, för min del, och Javier Bardem kompletterar henne väldigt bra med sin poet. Birollerna av Ed Harris och Michelle Pfeiffer, inkl bröderna Gleeson, är spännande. De förstärker huvudkänslan jag fick av filmen, men det finns även något mer där som jag inte riktigt kan sätta ord på än.

Filmen ger en känsla av att vara utan uppehåll, men samtidigt känns det som att den ibland kan hoppa 5 minuter eller flera månader utan att karaktärerna vet om det. Jag kan nästan känna doften av en fyrtioårskris i den, men samtidigt är det något jag personligen oroar mig lite för.

Det enda som gör att jag inte ger den full pott är att den är alldeles för religiös för min smak. Många gånger osar det religion och bibliska symboler om den. Samtidigt ger det väldigt starka budskap.

Flera (av männen) i publiken tyckte filmen var alldeles för osammanhängande och mystisk, medan det kändes som att kvinnorna fått en starkare upplevelse av den.

Det är synd att det förväntas av film att vara konstant förklarande och beskrivande – att varje lucka i manuset ska fyllas i med logik så att tittaren inte ska missförstå något. Film kan vara så mycket mer; En känsla som hänger kvar, som ställer frågor som du inte kan svara på.

Det första jag reagerade på var att anslaget är väldigt svagt. Filmen greppade liksom aldrig tag om mig. Alla ingredienser är där, men det blir nästan långtråkigt. Den första filmen hade lite av samma problematik ibland, men hade i alla fall en konstant hysteri, praktisk humor och ett högt tempo. Uppföljaren försöker gång på gång att roa, men jag sitter egentligen mest och väntar på att den ska börja – vilket den aldrig gör.

Skådespeleriet är ok på sin höjd. Tyvärr tror jag det beror mest på svag regi. Det blir ganska stelt och odynamiskt många gånger, och karaktärer står mest stilla och pratar när det är informationsscener. Annars respekterar jag verkligen Matthew Vaughn. Han försöker göra sin grej och skita i Hollywood, men här känns det som att han misslyckats eller har tappat gnistan.

Många element i filmen är roliga, men helheten förstör för mycket för att jag ska kunna ge den mer än ett medelmåttigt betyg. Eventuellt ser jag om den hemma någon gång för att se om jag bara var på fel humör.

Hela The Square är egentligen en rad lösa trådar och sammanhängande problem som huvudkaraktären utsätts för. Jag tänker inte gå in på vad filmen handlar om, men för mig är poängen med filmen att den sår frön i tittarna som förhoppningsvis kommer att växa och väcka tankar inom dem.

Skådespeleriet är överlag väldigt bra. Det är framförallt Claes Bang som gör ett riktigt bra jobb i huvudrollen. Men ibland sticker det till med någon teatralisk svensk som lärt sig hur man talar tydlig svenska på film. Men jag tror filmen vinner mycket på att vara mångspråkig, i alla fall för min del.

Fotot är riktigt välgjort med kompositioner där de verkligen funderat på vad de vill berätta, och vad de vill att vi ska känna. Genomgående är det i princip en perfekt produktion. Musiken kommer in på rätt ställen och fyller ut det tomrum som vi precis har börjat fylla med bekväma känslor igen. Det är inte så att filmen är obehaglig eller egentligen obekväm, men den tar upp saker som vi gärna undviker att ta ställning till.

Se den. Inte för att den är en smal film, eller en sådan där konstig seg film. Utan för att den ställer frågor som du förmodligen inte rakt av kan svara på, och sedan stå för vad du har sagt.