Jag beundrar verkligen Steven Spielbergs regi. Han lyckas sätta balansen i en traditionellt uppbyggd äventyrsfilm. Det måste bero på hans egen nostalgi till genren, eftersom många delar är ”kopierade” från gamla TV-filmer. Filmen följer den klassiska mallen, men har ändå en unik ton som jag tror mest är på grund av Spielbergs öga.

Entagningarna i filmen är så otroligt snygga och koordinerade. Men det känns verkligen som att man måste uppskatta hantverket för att se dem. Jag kan inte säga att jag såg dem förrän jag gick på filmskola. Om jag hade blivit frågad som ung hur många klipp det är i scenen där Marion tävlingsdricker hade jag verkligen inte gissat på en. Det får mig att fundera på om de verkligen tillför något, men jag tror ändå att de gör det. Det blir en spänning mellan karaktärer om scenerna spelas rätt, vilket Spielberg är bra på att få fram ur sina skådespelare.

Något som både sitter helt rätt, men också kan störa mig lite är John Williams musik. Den liksom är sådär äventyrig/filmisk som den ska, men samtidigt är den ofta, precis som musik i många andra actionfilmer, lite dubbel. Bilderna berättar redan känslan, och musiken överdriver samma känsla lite för mycket, vilket gör att jag ibland stör mig lite på den. Det är tyvärr samma problem i de flesta filmerna John Williams komponerat musiken till på 80-talet.

Rekvisitan och studiomiljöerna är verkligen riktigt bra gjorda. Alla miljöer är för övrigt helt rätt. Dockorna ser overkliga ut, men det gör inget eftersom ljudet sitter. Jag har insett att när det kommer till visuella effekter så blir dem så mycket bättre om ljudet är rätt.

Skådespeleriet är inte fantastiskt bra, men samtidigt har filmen den där matinékänslan. Men uppbyggnaden, och upptrappningen, av alla karaktär är väldigt bra skrivet. T ex är introduktionen till Harrison Ford Indiana Jones något av det bästa jag sett på film. Siluetter och skuggor berättar mer om honom än ord.

Några av de bästa entagningarna i filmen balanserar på Karen Allens skådespel, och hon gör det riktigt bra genom att hålla tillbaka. Hennes karaktärer behåller även sin integritet och blir aldrig en överdriven kvinnlig karaktär som t ex Kate Capshaw i Indiana Jones and the Temple of Doom. Paul Freeman gör en riktigt bra antagonist som inte bara är ond, utan också har mänskliga känslor. Samma sak går inte att säga om Ronald Lacey och Wolf Kahler som båda gör ett bra jobb, men verkligen är onda rakt igenom.

Jag är glad att jag tog mig tiden att se Raiders of the Lost Ark på bio. Det är inte varje dag man får chansen att se en av sina barndomsfavoriter på stor duk.