När Luc Besson gick ut med att göra Valerian-seriealbumen som film, så blev jag både glad och lite rädd. Han har ju tidigare löst sci-fi med färgglada utomjordiska raser snyggt i Det Femte Elementet med Bruce Willis, Milla Jovovich och Gary Oldman. Tyvärr har han ofta en förmåga att gå ”den säkra vägen” framför den osäkra, och göra lättillgängliga filmer med bra filmisk grund, men väldigt okomplicerade och inte så vågade.

Trailern dök upp, och min skepticism besannades. Filmen såldes in som ”ett häpnadsväckande 3D-mästerverk”. Som så många vet är min kärlek till 3D obefintlig. Det går alldeles utmärkt att skapa djup i bilden genom att använda ljus och mörker.

De slänger in saker nära kameran för att man ska överrumplas, och några delar av filmen som hade varit snygga väljer de att lägga in ”augmented reality” som visar en annan dimension. Väldigt trendigt helt enkelt.

Men de gör också många saker bra. Jag både gillar och ogillar Dane DeHaan och Cara Delevingne. Valerian och Laureline är båda intressanta karaktärer, men de är på tok för unga. Jag hade hellre sett dem som 10 år äldre eller något i den stilen (åh nej, jag har gått och blivit 30+). Då hade jag köpt deras käbbel mer.

Storyn berättas alldeles för mycket i dialog, och alldeles för lite i visualisering. Men här och där glimtar det till och blir nästan riktigt bra.

Jag var ibland uttråkad i salongen, men ofta kände jag mig underhållen i alla fall. Tyvärr är det en film jag snabbt kommer glömma bort. Den hade mått bättre av en TV-licens med hög budget.