Tidsresor. Mer än så tänker jag inte berätta om storyn. Det hela är egentligen ganska enkelt, men också effektivt och smart utfört. Filmen är verkligen ingen Citizen Kane, och har heller inga ambitioner att vara det. Joseph Gordon-Levitt spelar som vanligt sin roll med säkerhet, men det är inte han eller någon annan av skådespelarna som vinner min uppmärksamhet.

Filmen har hjärta, och då menar jag inte romantik. Eller till viss del gör jag det. Den är romantisk mot genrefilm. Jag får nostalgiska känslor av fotot och när de hyllar klassiska filmer utan att kopiera rakt av ler jag lite inombords. Det märks verkligen att produktionsteamet har kärlek till film.

De tar tid på sig i scenerna och karaktärerna får ta plats utan att skrika. Det är också skönt att saxen inte klipper efter varje sekund för nuvarande otåliga generation. Om Looper blir en kassako kommer det tyvärr inte vara på grund av de saker jag tagit upp. Det kommer istället bero på att det är häftigt med trendiga Gordon-Levitt, sjukt coolt med tidsresor eller något liknande.

Jag blir glad när det kommer filmer som Looper. Det ger mig hopp om branschen, att det fortfarande finns hjärta och att det inte bara handlar om pengar i Hollywood.