Det finns väldigt religiösa toner i filmen, som jag inte tänker gå in på eftersom jag fort kommer tappa bort mig. Men mina spontana tankar är att den handlar om att ge och om att ta. Om att känna sig ohörd – att det händer saker utanför ens kontroll. Livet går framåt. Tiden går och känslan av att det inte spelar någon roll vad du gör. Antagligen hade Aronofsky sin idé när han skrev den, men jag hoppas han inte avslöjar för mycket.

Jag satt under hela filmen och fascinerades av bildspråket och ljudbilden. De har tänkt vad varje scen och bild ska representera. Filmen är fylld av starka symboler, som alla förstärker mina känslor och tolkningar.

Skådespeleriet fungerar alldeles utmärkt. Jennifer Lawrence gör sin starkaste roll hittills, för min del, och Javier Bardem kompletterar henne väldigt bra med sin poet. Birollerna av Ed Harris och Michelle Pfeiffer, inkl bröderna Gleeson, är spännande. De förstärker huvudkänslan jag fick av filmen, men det finns även något mer där som jag inte riktigt kan sätta ord på än.

Filmen ger en känsla av att vara utan uppehåll, men samtidigt känns det som att den ibland kan hoppa 5 minuter eller flera månader utan att karaktärerna vet om det. Jag kan nästan känna doften av en fyrtioårskris i den, men samtidigt är det något jag personligen oroar mig lite för.

Det enda som gör att jag inte ger den full pott är att den är alldeles för religiös för min smak. Många gånger osar det religion och bibliska symboler om den. Samtidigt ger det väldigt starka budskap.

Flera (av männen) i publiken tyckte filmen var alldeles för osammanhängande och mystisk, medan det kändes som att kvinnorna fått en starkare upplevelse av den.

Det är synd att det förväntas av film att vara konstant förklarande och beskrivande – att varje lucka i manuset ska fyllas i med logik så att tittaren inte ska missförstå något. Film kan vara så mycket mer; En känsla som hänger kvar, som ställer frågor som du inte kan svara på.