Det första jag reagerade på var att anslaget är väldigt svagt. Filmen greppade liksom aldrig tag om mig. Alla ingredienser är där, men det blir nästan långtråkigt. Den första filmen hade lite av samma problematik ibland, men hade i alla fall en konstant hysteri, praktisk humor och ett högt tempo. Uppföljaren försöker gång på gång att roa, men jag sitter egentligen mest och väntar på att den ska börja – vilket den aldrig gör.

Skådespeleriet är ok på sin höjd. Tyvärr tror jag det beror mest på svag regi. Det blir ganska stelt och odynamiskt många gånger, och karaktärer står mest stilla och pratar när det är informationsscener. Annars respekterar jag verkligen Matthew Vaughn. Han försöker göra sin grej och skita i Hollywood, men här känns det som att han misslyckats eller har tappat gnistan.

Många element i filmen är roliga, men helheten förstör för mycket för att jag ska kunna ge den mer än ett medelmåttigt betyg. Eventuellt ser jag om den hemma någon gång för att se om jag bara var på fel humör.

Steven Soderbergh är säker på vad han vill ha och varje bild känns nödvändig. Han berättar exakt vad tittaren ska veta hela tiden. Sedan om man, som jag, är lite skadad av film så förväntar man sig att vissa saker ska vändas upp och ner.

Det är också kul att se att han har utvecklat sitt kameraarbete. Åkningarna i filmen får mig att tänka på Steven Spielberg, entagningar med stopp i en välkomponerad bild och sedan vidare till nästa. Nu var det länge sedan jag såg en film av Soderbergh, men det känns som att han jobbar mycket tydligare på det visuella djupet i Logan Lucky.

Om det är något som känns lite svagt i filmen så är det nog att många scener känns lite uppställda, stolpiga nästan. Ofta passar det, men ibland blir det övertydligt och krystat. Det kan hänga ihop med att varje bild känns nödvändig, vilket gör att jag hela tiden letar efter viktig information.

De har verkligen tänkt på musiken. Den ger tyngd i scenerna den används, men i emotionella scener, där karaktärer reagerar eller känner något, är det tyst. I intervjuer har Soderbergh berättat att han nu vågar göra så mer än tidigare. Han känner sig säkrare, och det märks verkligen.

Castingen är verkligen riktigt bra. Dynamiken mellan Channing Tatum och Adam Driver är fantastisk och Daniel Craig kompletterar dem otroligt bra. Ibland skiner dock hans brittiska stil igenom masken.  Jag drog även på smilbanden när Hilary Swank dyker upp i en mindre roll i filmens sista akt. Hon är inte en av mina favoriter, men här passar hon in perfekt.

Det ligger något bitterljuvt över syskonen Logan. De har inga problem med att vara fattiga och nere i skiten, men de vill väldigt gärna bryta mot det och vet att de måste lösa alla problem själva. Man kan tycka att de verkar långsamma, och det är något de utnyttjar när de får chansen.

Ett problem i castingen, vilket kan bero på att jag var lite trött innan filmen i biosalongen, är att jag blev osäker på vem som var systern och vem som var ex-frun. Både Riley Keoug och Katie Holmes spelar väldigt bra, men ibland kändes deras ansikten ganska lika. Förhoppningsvis var det bara ett problem för mig.

I det stora hela en underhållande film fylld av hemligheter. Soderbergh är verkligen duktig på att våga hålla dem hemliga genom att berätta andra intressanta saker. Det är bara att sitta ner och ta in det som visas. Man behöver inte veta alla vinklar av en händelse direkt när scenen visas.