På förmiddagen stressar jag med att lansera en sajt, packa det sista och skriva ut konsertbiljetter samtidigt. Helt plötsligt står jag tre busslaster långt från att ens nå bussen till Bryssel från Charlerois flygplats. En man ställer sig bakom mig och säger något på franska. Jag svarar på engelska att jag inte förstår. Han ser ner på mig och tror inte att jag vet att det är rätt kö. Jag är en lägre stående varelse som inte talar det bästa språket i universum.
Polisen säger att jag egentligen borde åka tunnelbanan (spårvagn i tunnel) till hotellet, men jag bestämmer mig för att gå 15 minuter till hotellet efter att ha åkt en station för långt. Google föreslår en genväg in på en sidogata. Jag inser allt försent att det var fel väg att ta. En kvinna sitter i ett skyltfönster. Jag tänker att det måste vara ett konstprojekt eller något i den stilen. Jag går några meter till, ännu ett skyltfönster med en huserande kvinna på andra sidan gatan. Det börjar ana oråd i mitt huvud – vart har jag hamnat? “Knack knack”, jag passerar tydligen ett skyltfönster till med en kvinna som vill ha min uppmärksamhet. Som en ninja (med resväska) flyr jag till hotellet.
Och Uber räddar min kväll. Jag kan åka till och från restaurangen tryggt i en svart Peugeot. Det blir nog Uber fler gånger den här resan, i alla fall på kvällarna.
Jag är i Bryssel, Europas fjärde farligaste stad.