Ibland är den lite för mycket socialrealism, och det är såklart väldigt roligt. Kanske för roligt om man tycker om vanlig svensk film. Jag kan många gånger förstå att publiken skrattar åt ”fel” saker. Ruben Östlund är fantastisk på att berätta mycket med enkla bilder. Han låter kameran ligga kvar och ställa frågor; ”Men vad händer här då?”, eller ”Vad känner du när du ser det här?”.
Hela The Square är egentligen en rad lösa trådar och sammanhängande problem som huvudkaraktären utsätts för. Jag tänker inte gå in på vad filmen handlar om, men för mig är poängen med filmen att den sår frön i tittarna som förhoppningsvis kommer att växa och väcka tankar inom dem.
Skådespeleriet är överlag väldigt bra. Det är framförallt Claes Bang som gör ett riktigt bra jobb i huvudrollen. Men ibland sticker det till med någon teatralisk svensk som lärt sig hur man talar tydlig svenska på film. Men jag tror filmen vinner mycket på att vara mångspråkig, i alla fall för min del.
Fotot är riktigt välgjort med kompositioner där de verkligen funderat på vad de vill berätta, och vad de vill att vi ska känna. Genomgående är det i princip en perfekt produktion. Musiken kommer in på rätt ställen och fyller ut det tomrum som vi precis har börjat fylla med bekväma känslor igen. Det är inte så att filmen är obehaglig eller egentligen obekväm, men den tar upp saker som vi gärna undviker att ta ställning till.
Se den. Inte för att den är en smal film, eller en sådan där konstig seg film. Utan för att den ställer frågor som du förmodligen inte rakt av kan svara på, och sedan stå för vad du har sagt.