Jag minns hur jag ogillade Ocean’s Eleven-filmerna för att det kändes som att de ville vara smartare än jag, men jag hade nog bara inte lärt mig att uppskatta konceptet med hemlighetsfilm.
Steven Soderbergh är säker på vad han vill ha och varje bild känns nödvändig. Han berättar exakt vad tittaren ska veta hela tiden. Sedan om man, som jag, är lite skadad av film så förväntar man sig att vissa saker ska vändas upp och ner.
Det är också kul att se att han har utvecklat sitt kameraarbete. Åkningarna i filmen får mig att tänka på Steven Spielberg, entagningar med stopp i en välkomponerad bild och sedan vidare till nästa. Nu var det länge sedan jag såg en film av Soderbergh, men det känns som att han jobbar mycket tydligare på det visuella djupet i Logan Lucky.
Om det är något som känns lite svagt i filmen så är det nog att många scener känns lite uppställda, stolpiga nästan. Ofta passar det, men ibland blir det övertydligt och krystat. Det kan hänga ihop med att varje bild känns nödvändig, vilket gör att jag hela tiden letar efter viktig information.
De har verkligen tänkt på musiken. Den ger tyngd i scenerna den används, men i emotionella scener, där karaktärer reagerar eller känner något, är det tyst. I intervjuer har Soderbergh berättat att han nu vågar göra så mer än tidigare. Han känner sig säkrare, och det märks verkligen.
Castingen är verkligen riktigt bra. Dynamiken mellan Channing Tatum och Adam Driver är fantastisk och Daniel Craig kompletterar dem otroligt bra. Ibland skiner dock hans brittiska stil igenom masken. Jag drog även på smilbanden när Hilary Swank dyker upp i en mindre roll i filmens sista akt. Hon är inte en av mina favoriter, men här passar hon in perfekt.
Det ligger något bitterljuvt över syskonen Logan. De har inga problem med att vara fattiga och nere i skiten, men de vill väldigt gärna bryta mot det och vet att de måste lösa alla problem själva. Man kan tycka att de verkar långsamma, och det är något de utnyttjar när de får chansen.
Ett problem i castingen, vilket kan bero på att jag var lite trött innan filmen i biosalongen, är att jag blev osäker på vem som var systern och vem som var ex-frun. Både Riley Keoug och Katie Holmes spelar väldigt bra, men ibland kändes deras ansikten ganska lika. Förhoppningsvis var det bara ett problem för mig.
I det stora hela en underhållande film fylld av hemligheter. Soderbergh är verkligen duktig på att våga hålla dem hemliga genom att berätta andra intressanta saker. Det är bara att sitta ner och ta in det som visas. Man behöver inte veta alla vinklar av en händelse direkt när scenen visas.