Jag. Vet. Inte. Riktigt. Vad. Jag. Ska. Säga.
The Hitman’s Bodyguard är en sådan där film som producenterna insåg skulle få problem att hitta sin publik, misstänker jag. Så istället de satsade på marknadsföring. Mycket marknadsföring. Bra marknadsföring. Att ta affischen och musiken från The Bodyguard med Kevin Costner och Whitney Houston, är inte annat än ett briljant marknadsföringsknep. De visste att filmen skulle synas och höras mer.
Det är en actionkomedi. Det är en buddyfilm. Konceptet har gjorts förr — och bättre. Kemin mellan Ryan Reynolds och Samuel L. Jackson finns där, och ibland blir det roligt. Tyvärr är det mest fniss och inte så mycket skratt. Jag tror att det beror på det dåliga manuset.
Allt är väldigt standard. Man vet vad man får. Inga överraskningar. De har till och med köpt loss några gamla powerballader som de framförallt spelar upp i tillbakablickar, som för övrigt är rätt välgjorda.
Det är kul att se Gary Oldman i en skurkroll, men tyvärr glänser han inte så mycket som jag vet att han kan. Antagligen betor det mest på det slappt skrivna manuset. Salma Hayek har i alla fall kul i en skön biroll, men känns ganska ditklistrad av någon anledning.
Jag kan rekommendera nördar att sitta kvar genom eftertexterna, Reynolds improviserar en kommentar i en outtake. Han har som vanligt bra tajming.
En annan positiv del av filmen är introduktion. Snyggt skrivet och effektivt berättat. Allt man behöver veta får man reda på i snabba scener. Det är ett vanligt sätt att göra det på, men det är verkligen effektivt.
Vad ska jag säga? Jag vet inte riktigt. Det är en film som jag redan efter en timme har börjat glömma bort. Den lämnade verkligen inte något intryck på mig överhuvudtaget. Jag hade lite kul för stunden, men vad tittade jag på egentligen?