Star Wars: The Force Awakens

Det är fantastiskt att se hur en mer stadig berättelse, välskriven dialog och lite praktiska effekter kan göra en så pass stor produktion bättre än förra trilogin. De gör väldigt många saker rätt, men även enligt mig några saker fel.

Hata mig inte, men filmen är inte helt klanderfri. Det finns fortfarande digitala karaktärer som man gärna hade varit utan. Och det är fortfarande i princip bara en person av varje ras av de som inte är ”människor”, det känns lite typiskt Star Wars helt enkelt – Allt på en gång.

Det största problemet med filmen för mig är att den saknar uppbyggnaden av mystiken och berättelsens alldeles för höga hastighet. Jag tycker t.o.m. att det finns material nog för två filmer, och det är något jag inte brukar säga. Många partier i filmen känns helt enkelt stressade och otåliga. Det kastas in karaktärer, platser och gigantiska vapen framför ögonen på mig. Antagligen får det mig att låta gammal, men jag tror verkligen på ”less is more”-begreppet när det kommer till film.

Världen hinner aldrig byggas upp för att begrundas, utan allt kastas på mig så att jag aldrig ska sitta uttråkad. Jag antar att en av orsakerna är dagens otåliga biobesökare, men det hänger säkert också ihop med någon slags osäkerhet eller rädsla för att filmen inte ska uppnå förväntningarna.

Ett annat exempel är hur man berättar om The First Order och motståndsrörelsen. Jag känner aldrig att det är stora eller viktiga faktioner. Det känns nästan som det är två små gäng som småkrigar konstant. Det kan bero på flertalet digitala vyer, men risken är stor att det framförallt beror på för påskyndade scener.

Men i det stora hela är jag ändå mycket nöjd. De har fått till karaktärerna, så att jag bryr mig om dem. Framförallt Daisy Ridley’s Rey som tar hjälteplatsen i filmen. Jag tycker även att John Boyega gör ett bra jobb som Finn. Dock får han många scener som ska uppmuntra skratt, och det kan väl diskuteras om det är på rätt eller fel sätt, men antagligen analyserar jag det för mycket.

Oscar Isaacs’ Poe är en klassiskt skulpterad hjälte, det finns i honom som i många av de andra karaktärerna, en slags naivitet och nyfikenhet. Det är nästan som att karaktärerna väntar på vad den nya trilogin ska handla om, och det är till filmens fördel.

När det kommer till skurkarna så glänser verkligen Adam Driver’s Kylo Ren (t.o.m. mer än Gwendoline Christie’s Captain Phasma). Det syns att Domhnall Gleeson verkligen har roligt i sin roll, tyvärr gör det honom också ganska överspelande – framförallt under sitt tal.

Den äldre skaran i filmen har jag inte så mycket att säga om, det är roligt att se att de är tillbaka. Men tyvärr känns de inte som att de tillför jättemycket. Jag tror att jag t.o.m. hade överlevt att andra skådespelare hade tagit över deras roller.

Fotot är för det mesta tydligt och jag gillar verkligen att de finns de som förstår styrkan av att inte skaka på kameran konstant. Även musiken håller bra klass. Några gamla slingor blandas med nykomponerad musik för de nya karaktärerna och platserna.

Helt enkelt – Bra jobbat J.J. Abrams!