En man badar sin hund i fontänen, men någon skriker argt. Det är nog inte tillåtet ens för djur att bada här, tänker jag. Stackars fåglar. Det är redan sjukt mycket vår i Bryssel, och temperaturen ligger perfekt runt 14-15 grader.
Chokladbutiken med ekologisk choklad ser stängd ut, men samtidigt sitter en kvinna och pratar i telefon precis innanför dörren. Hon vinkar till mig. Om det är avvisande eller inbjudande har jag ingen aning om – tydligen förstår jag inte ens kroppspråket här.
I kungliga parken kryllar det av zombies och män med extremt stora varulvs(?)-händer. Någon svingar en yxa. Antingen är apokalypsen här, eller så är det lajvare som socialiserar framför palatset. Jag fotograferar en kanadagås.
Efter ett naanbröd med mangohummus, selleri och vitlök till lunch tar jag en kopp choklad med några praliner utanför ett café vid en park. En liten cirkus uppträder i närheten och en man skriker med fantastiskt inlevelse på franska när han presenterar akrobaterna.
Jag blir stoppad av en kvinna som frågar om vägbeskrivning (antar jag) på franska. Vi skrattar båda åt att jag överhuvudtaget inte förstår. Äntligen ett leende åt min okunnighet istället för en missnöjd blick och suck.
Ännu en genväg för att komma tillbaka till hotellet får mig att passera gatuhörn med kvinnor som försöker få uppmärksamhet. Det går verkligen inte att lämna de stora gatorna ens mitt på dagen. Jag utnyttjar mina ninjakunskaper än en gång och flyr (på hustaken) till ett nytt mindre komplicerat kvarter.
När Jason Lytle gått av scenen efter nostalgi och fantastiska nyheter om en ny Grandaddy-skiva ser Giant Sand till att salen exploderar av distade gitarrer. Lytle är extremt glad när han kliver på scenen igen för att spela Hewlett’s Daughter tillsammans med Giant Sand. Tyvärr är han också extremt blyg (som vanligt) och dyker inte upp vid skivförsäljningen efter.
Spikmattan på hotellrummet avrundar till skillnad från gårdagen en rätt behaglig dag med få extremiteter. Bryssel är en rätt trevlig stad.